Mitt liv är som en pannkaka i en stekpanna (världens bästa metafor)

...det har vänts upponer.  Som tur är har jag fortfarande något att hålla kvar i, så att jag slipper bli galen. Eller hjärndöd.

Tagen vid naturens hus, fint!

En kille

...hade levt hela sitt liv i ensamhet, utan någon att dela det med. Men inte brydde han sig om det, han klarade sig bra utan det. Faktum är att han inte ens visste vad det innebar att ha någon att dela sitt liv med, och det angick honom inte heller, han hade allt han behövde.

En dag träffade han en flicka. När han tittade på henne för första gången kunde han inte släppa blicken från henne, utan att riktigt veta varför. Det var helt enkelt något speciellt med henne, vilket intresserade honom extremt mycket.

Efter en tid började detta intresse gå över i något annat, en varm känsla som han inte riktigt kunde beskriva. Men vad spelade det för roll, det fanns inget som behövde beskrivas.

Åren gick, och en dag var flickan tvungen att resa bort. De skulle inte ses mer, det visste han. Men vad gjorde det, han hade ju klarat sig så bra ensam större delen av sitt liv. Inte skulle väl det göra någon skillnad om allt återgick till det gamla vanliga?

Men när flickan hade försvunnit kändes det som att någonting fattades. Något han inte riktigt kunde beskriva. Han ville att hon skulle komma tillbaka, ja, inget hellre, men samtidigt ångrade han sig lite. Önskade - om än bara lite grand - att han aldrig hade träffat henne. För vad skulle han då ha att sakna?

Nattens kreativitet slår till igen

En halv sekund

...är den tid det tar för hjärnan att ta in en bit information, ett meddelande, en mening, ett ord.

Det tar ca en timme för den att utveckla denna information till en tanke, som planteras långt in i dess centrum.

Det tar mindre än 24 timmar för hjärnan att skapa en ny verklighet, baserad på denna bit av information, att spinna vidare på den tanke som planterats i dess inre, och göra det till sanningen.

Det tar en halv sekund för den att brytas ned igen.

Deep stuff. Nu drar jag iväg på vokensrep.

Glädjerus (aka Jakob är överkänslig som en liten flicka)

...har jag just nu. Det skulle vara trevligt om det höll i sig lite längre, men egentligen spelar det ingen roll om det gör det eller inte. Jag har fortfarande de bästa vännerna som går att skaffa - en familj #2. Jag har sagt det några gånger, det vet jag, men det låter så stört bra! Har ju aldrig direkt haft några sånna där "speciella" vänner förens på sista tiden. Kan ärligt säga att jag fortfarande inte vet hur det gick till, men det är strunt samma, nu är jag bara glad :D Ni som känner er träffade kan gå till skolan efter den här helgen (och i fortsättningen) men gott samvete, för ni har någon som värderar er högst av allt på jorden (stora ord, men för tillfället är de helt sanna)