Ny musik!

GOD JUL
Här kommer lite ny musik!

http://www.facebook.com/StrenghtandCover


Min och Mathildas nya cover! 

Jag kan inte skilja på - Melissa Horn

En helt egenskriven låt, som jag är smått missnöjd med, men lägger upp iallafall.

The Dandelion - Jakob Torstadius

Foto i Risbergskas studio

I måndags lekte jag & co i studion lite. Lägger upp några som jag tycker blev fina. Kanske inte världens bästa bilder, men sen är det ju första gången som de flesta av oss fotar i en studio, ljuset är mycket svårare att ställa in än man kan tro.

Klicka på bilderna för förstoring.

Mathildas blogg

 Petras blogg

 Idas blogg

 Joel (han är blogglös)

                            Anna (också blogglös så vitt jag vet)           Gabriellas blogg (Tumblr)

Det är inte varje dag man sjunger inför 20 000...

...men det gjorde jag idag, tillsammans med resten av O Helga Natt-kören. riktigt häftigt. Det var det största "uppträdandet" jag gjort, och troligen ett av de största jag kommer att göra. För er som inte var på stortorget i Örebro ikväll sänds showen på Julafton i TV4.

Inte varje dag man repar med Di Leva och Shirley Clamp heller. Inte för att jag är något fan av dem direkt, men ändå.

Tiden går...

2 veckor utan facebook. Måste säga att det går oväntat bra, jag känner inget sug alls efter att veta vad alla mina vänner och ovänner gör, exakt hela tiden.
4 veckor till Jul, och för första året någonsin känner jag för att köpa lite presenter till folk.
Knappt 4 veckor sedan den bästa dagen i mitt liv, någonsin.
Ett drygt halvår tills jag fyller 18, blir myndig, kan skaffa körkort, och kanske börja leva lite.
En timme och 26 minuter till bussen in till stan går.

Tiden går och allt förändras.

A Dream Come True

Det är på gränsen till för bra för att vara sant, 

men det är det mest verkliga jag någonsin upplevt. 

                     Och det bästa är att det känns som att det kommer vara såhär för alltid. 

Även om själva känslan försvinner.

Vad vore livet utan Facebook...

...undrade jag idag. Så jag och Mathilda bestämde oss för att ta reda på svaret. Vi har nu avaktiverat våra konton, och nu är jag faktiskt riktigt spänd på vad som kommer hända. Kommer vi "försvinna" eftersom ingen har någon kontakt med oss? Personligen har jag en viss känsla av frihet.

Vill någon ha uppdateringar angående mitt liv får ni alltså kika in här lite då och då.

Ses i verkligheten!

En sån där kärlekshistoria

Då var det dags för den nattliga kreativiteten att slå till igen. Den här gången blev det en klassisk kärlekstext. Lite smått "fjolligt" kanske, men skit samma! Är ganska nöjd med den måste jag säga. Borde skriva en bok på natten eller nåt ;)


"Jag tror jag håller på att bli kär i en kille" sade hon med en lätt och varm röst, nästan viskande.
"Jaså, vem är det då?" svarade han, men självklart visste han redan svaret.
Hon pussade honom på handen, men sade inget. För vad behövde sägas?

Det gick en stund. Han låg med huvudet i hennes knä, och hon drog handen genom hans hår.
"Jag har aldrig älskat någon kille så mycket som jag älskar dig nu"
Hans hjärta slog ett extra slag. Älskat, tänkte han. Det var inte första gången han hörde ordet. Tidigare hade han hört - eller läst - det i ett sms från någon tjej från Uppsala, som han aldrig träffat. Snacka om att vara kär i kärleken. Men detta var något annat, någon så mycket bättre än något han hade kunnat drömma om - det här var riktig kärlek.

Hon lade sig ner brevid honom. Han strök henne över ryggen. Ingen av dem sa något på en lång stund.
Och ännu en stund.

När de legat där ett långt tag, kanske en timme, så nära varandra man kan komma, sade han:
"Jag har tänkt på en sak"
"Mhm, vadå?"
"Att det är du..." han gjorde en paus, formade orden i huvudet. "Att det är dig jag vill dela mitt liv med." Och det var sant. Han hade aldrig varit så säker på något. Hon log mot honom, med hela ansiktet. Hon var så otroligt vacker, tänkte han.

När deras läppar möttes var det som om en ny värld öppnade sig. En ny gryning, en ny dag, ett nytt liv, ett liv tillsammans med den här personen. Ingen av dem hade någonsin känt sig såhär lyckliga, kära, älskade.

Busking forts.

Sitter i bussen på väg hem från huvudstaden, där jag har spenderat helgen (som för övrigt var grymt bra), med 22% kvar på datorns batteri. Det här blir ett lite snabbt inlägg, men tänkte bara göra en liten update på min gatumusik-dröm.

Jag och Paul, min goda gitarrvän (?) bestämde oss för att sätta oss på gamla stan, plocka fram gitarrerna och se vad som händer. Föutom en liten "gitarrduett" - "Ballad of the beaconfield miners" - hade vi i princip inte förberett nånting, men vi improviserade våra egna versioner av några kända låtar, och jag måste säga att jag är positivt överaskad, med tanke på att det var första gången någonsin. Vi drog inte in någon förmögenhet precis, men några gick ändå och lade ett par enkronor, en femma, en tia osv. 

Ganska snart efter att vi hade börjat spela kom det fram en kille med en smått underlig hatt, gav oss en dollar (trots att han knappast var från USA, eller i USA för den delen...) frågade om han fick låna min gitarr och satte sig och sjöng en liten sång. Lite random. Måste säga att jag (och Paul) är ganska stolta över våran dollar, vi fick ganska bra napp första gången så att säga. Den ligger nu bland resten av våra insamlade slantar i en marmeladburk i Pauls rum. Känns ovärt att bara dela på pengarna och köpa godis för dem, de förlorar lixom sitt värde då. Vi har ändå "tjänat" ihop dem själva, genom att göra vad vi gillar att göra - spela musik. Nästa gång jag drar till Stockholm får vi ta och fortsätta på det här kapitlet.

Mitt liv är som en pannkaka i en stekpanna (världens bästa metafor)

...det har vänts upponer.  Som tur är har jag fortfarande något att hålla kvar i, så att jag slipper bli galen. Eller hjärndöd.

Tagen vid naturens hus, fint!

En kille

...hade levt hela sitt liv i ensamhet, utan någon att dela det med. Men inte brydde han sig om det, han klarade sig bra utan det. Faktum är att han inte ens visste vad det innebar att ha någon att dela sitt liv med, och det angick honom inte heller, han hade allt han behövde.

En dag träffade han en flicka. När han tittade på henne för första gången kunde han inte släppa blicken från henne, utan att riktigt veta varför. Det var helt enkelt något speciellt med henne, vilket intresserade honom extremt mycket.

Efter en tid började detta intresse gå över i något annat, en varm känsla som han inte riktigt kunde beskriva. Men vad spelade det för roll, det fanns inget som behövde beskrivas.

Åren gick, och en dag var flickan tvungen att resa bort. De skulle inte ses mer, det visste han. Men vad gjorde det, han hade ju klarat sig så bra ensam större delen av sitt liv. Inte skulle väl det göra någon skillnad om allt återgick till det gamla vanliga?

Men när flickan hade försvunnit kändes det som att någonting fattades. Något han inte riktigt kunde beskriva. Han ville att hon skulle komma tillbaka, ja, inget hellre, men samtidigt ångrade han sig lite. Önskade - om än bara lite grand - att han aldrig hade träffat henne. För vad skulle han då ha att sakna?

Nattens kreativitet slår till igen

En halv sekund

...är den tid det tar för hjärnan att ta in en bit information, ett meddelande, en mening, ett ord.

Det tar ca en timme för den att utveckla denna information till en tanke, som planteras långt in i dess centrum.

Det tar mindre än 24 timmar för hjärnan att skapa en ny verklighet, baserad på denna bit av information, att spinna vidare på den tanke som planterats i dess inre, och göra det till sanningen.

Det tar en halv sekund för den att brytas ned igen.

Deep stuff. Nu drar jag iväg på vokensrep.

Glädjerus (aka Jakob är överkänslig som en liten flicka)

...har jag just nu. Det skulle vara trevligt om det höll i sig lite längre, men egentligen spelar det ingen roll om det gör det eller inte. Jag har fortfarande de bästa vännerna som går att skaffa - en familj #2. Jag har sagt det några gånger, det vet jag, men det låter så stört bra! Har ju aldrig direkt haft några sånna där "speciella" vänner förens på sista tiden. Kan ärligt säga att jag fortfarande inte vet hur det gick till, men det är strunt samma, nu är jag bara glad :D Ni som känner er träffade kan gå till skolan efter den här helgen (och i fortsättningen) men gott samvete, för ni har någon som värderar er högst av allt på jorden (stora ord, men för tillfället är de helt sanna)

Busking

...eller som det kanske är mer känt som - gatumusik. De sista dagarna har jag bara blivit mer och mer intresserad av ämnet. Min kära medarbetarmusiker (?) Mathilda nämnde att hon hade sett en kille sitta och spela gitarr och sjunga i stan - något som är ganska ovanligt i Örebro, det ända jag har sett där i gatumusikväg är dragspel och...dragspel. I alla fall, hon snackade lite med killen, och han tyckte det skulle vara riktigt kul att spela med oss någon gång. Jag kollade upp vem denna musiker var, och tydligen så åker han runt lite överallt och spelar. Han verkar också väldigt spontan, när han får pengar drar han till någon stad och ser vad som händer.

Efter en stunds facebook-stalking blev jag riktigt inspirerad av denna kille. Nu är jag taggad på att bara dra ut på stan, sätta mig på nån gata, och spela lite. Kanske har jag hittat det jag behöver för att få lite variation i mitt tråkiga liv - i alla fall delvis.

EDIT: skitsamma om det inte kommer låta jättebra, jag är ändå taggad : D

Sommar, Sol och Saknad

...Men kanske mest av det sistnämnda. Tonårsbibelskolan är slut igen, för tredje och sista gången. Jag trodde inte det var möjligt, men på något sätt blev vi ännu tajtare detta året än de förra, och med det kommer också ännu mera saknad. TB har varit de absolut bästa veckorna i mitt liv - tre år i rad.

Så stört mycket har hänt sedan första gången. När jag tänker tillbaka på det så känns det som en livstid. Tänk om jag inte hade tagit det där beslutet att åka, det hade ju varit det mest naturliga för mig att göra. Helt sjukt vad mycket jag hade missat. Götabro har blivit ett andra hem för mig, det märkte jag särskilt detta året. Jag kände mig verkligen hemma, och när nästan hela lägret var över och jag tänkte tillbaka på den första dagen, inte mer än knappt två veckor sedan, kändes det som en evighet sedan, som att jag alltid hade varit där.

Jag skulle egentligen vilja skriva mycket mer, men det är svårt att sätta ord på allt utan att upprepa sig en massa. Jag avslutar med en bild som jag snodde från Hanna Thilander, en bild fylld av massor med glädje och obeskrivlig saknad, och oräkneliga minnen.

Earth Hour

En liten dikt - eller något åt det hållet, som jag kom på alldeles nyss. Inte världens finaste kanske, men jag gillar den.
Den handlar om två personer jag tycker väldigt mycket om.

She didn't want to hide behind a mask amymore
So she searched, for something to help
And what she found - although it was very bright -
She did not find in the daylight

He didn't want to destroy, or be destroyed anymore
So he searched, for someone to help
And who he found - although she shined like the sun -
He found in the darkness

Now, they will light up earth
Because they found each other in the hour of darkness

Väldigt vad jag blir kreativ på natten!

These times

they are changin'

Anton, Mathilda, Ebba, Olle, Bella, Petra, det är ni som gör mig till vad jag är idag, menar det. 

That's enough deep stuff for today. Nu väntar ännu två veckors jobb.

Sounds of silence

En sak fångade min blick när jag satt i aulan på Risbergska skolan bland resten av kören idag. Några tjejer sjöng en väldigt fin låt om kärlek, något jag särskilt tänkte på angående den var alla sekundintervall, vilket gjorde allt väldigt snyggt.

Men det var inte det som fångade min blick. På första raden stod en medelålders kvinna, och tittade inte på de sjungande flickorna, utan på de två tolkarna som stod bredvid och tolkade låten till teckenspråk. Hon var alltså döv. Det som fascinerade mig var att hon verkligen njöt av vad hon "hörde". Flera gånger sprack hennes ansikte upp i ett leende, när hon såg vad som sjöngs. 

Hon blev mer berörd av musiken än de flesta där inne, och hon kunde inte ens höra den. Hon hörde inte de fina sekundintervallen, hon förstod kanske inte ens vad ljud egentligen var. Det fascinerar mig.

Lite roligt att jag fick upp intresset för Simon and Garfunkels "hit" just idag också. Läs titeln.

People talking without speaking

People hearing without listening

People writing songs that voices never share

Årets bästa sommar

Nu känns det verkligen att det är sommar. Inte bara sommarvärme, utan sommarkänsla, vad nu det skulle innebära.

Jag tror verkligen inte på det där domedagssnacket, men om vi skulle ha oturen att gå under på lördag, så kan jag säga att det skulle vara svårt att spendera mina sista dagar på jorden på ett bättre sätt.

En maskin!

Min förkylning bestämde sig för att bomba min näsa med flyganfall, så jag sitter hemma idag. Jag har en tendens att alltid vilja förstå hur alla - ovanliga som vanliga - saker i kroppen fungerar. Stämbanden, förkylning, hjärnan, DNA, osv. Det sistnämnda är något som jag blivit otroligt fascinerad av. Här är en video jag hittade för ett tag sedan.

Hela videon är otrolig, men det som för mig är mest intressant är den andra delen. Den visar att DNA kopieras med hjälp av en mikroskopisk maskin. Den delar på DNA:t genom att snurra den lika snabbt som en jetmotor(!)  och kopierar de båda "sidorna" för sig. Den ena sidan måste kopieras baklänges, och dras ut bit för bit, och kopieras på ett sätt som påminner mycket om en industrirobot som jobbar. Jag har alltid trott att det var någon kemisk reaktion som gjorde allt detta - att allting bara "smälte ihop" och vips så kom en ny DNA-"sträng".

Hur kan denna extremt lilla molekyl-maskin - som finns i nästan varje cell - jobba på ett så avancerat och smart sätt? Jag skulle kunna säga att det är Guds skapelse och allt det där, men det spelar egentligen ingen roll hur den är skapad. Jag är bara väldigt fascinerad av den.

New Jakob

Skulle jag heta om jag var en stad i USA. Jag gillar den liknelsen. Jag är en ny version av ett gammalt jag som ligger ett antal hundra mil bort i England.

Eller kanske inte. Men det är lite så det känns.

Jag har utvecklats till en mycket bättre person, har de bästa vänner man kan önska sig, det bästa fritidsintresset (och jobbet ser det ut som) man kan ha, går på den absolut bästa skolan jag kunde ha valt, och har en blogg. Det sistnämnda kanske inte är något att hurra över förresten, med tanke på tidigare försök jag gjort. De började med ett deprimerat inlägg om hur utomordentligt misslyckat mitt liv var, och slutade direkt efter. Men I've got a good feeling about this one. Gamla Jakob ligger någonstans långt borta, och jag planerar inte att leta reda på honom.

♫ It's a new dawn, it's a new day, it's a new life, for me, and I'm feeling good. 

DUN! DUN DUN! DUN DUN! DUN DUN, DUN DUN DUN DUN! ♫